Änglar och hjärtan

av Vicki Schalin

Oavsett om du är en kär gammal vän sedan många år eller någon som snubblat in här på vinst och förlust så hälsar jag dig välkommen! Min Julblogg är oftast mycket personlig, jag berättar t ex om hur jag gjorde årets julkort och annat som hänt under året. Det kan bli långt, så vi får se om du är kvar hela vägen.

Någon kanske undrar varför jag tycker det är en bra idé att skicka ut julkorten för 2017 i februari 2018? Sanningen är att det tycker jag egentligen inte! Jag hade mycket gärna varit klar med detta för länge sedan. Men på något sätt håller devisen "bättre sent än aldrig" även i det här fallet. Och så här fina har våra granskott blivit, de har vuxit till sig under veckorna efter jul. Granen barrar knappt, och julstämningen har blivit nåt slags permanentum, ungefär som om vi lever i en snöglob där det alltid är jul, ljusen blinkar sakta, och skakar man på oss faller snön omkring...

Men nog om det, nu ska jag presentera bakgrunden till årets julkort.

Pappor

I år handlar det om pappor. Fäder. Plural: Gunnar och Stanley.

Förra året, mindre än två veckor före jul, dog min pappa Gunnar och jag berättade om det i förra årets blogg.

Det påverkade förstås allt förra årets jul. Men som vanligt: om man tar en dag i taget blir det mer hanterbart. Alltså:
En.
Dag.
I.
Taget.

Året gick, mycket fokus på min mamma och även på Björns föräldrar, med sviktande hälsa. Alla kämpade på, det var mycket att ta tag i. Jobbmässigt fick jag en sorts lättnad i och med att jag inte skulle jobba mer än ungefär halvtid på mitt lönejobb, det blev lite tid över till mamma och till mitt hantverk. Tiden fylldes ändå med åtaganden och plikter. Och förstås också med glädje, som födelsedagar och andra kuligheter.

Mitt i sommaren blev läget värre för Björns pappa Stanley och i sista juli-veckan balanserade hans liv på en knivsegg, läkarna kunde inte säga hur det skulle gå, och en dag var han borta. Två dagar innan hade hela familjen varit samlad runt sjuksängen, de hade talat om gamla fina minnen, Stanley hade skämtat och skrattat.
Vi hoppades.
Men förgäves.

Allt ställdes åter på ända. Fullt fokus på Björns mamma Majsan. Och allt det administrativa som också måste tas om hand. Då är man mycket tacksam till de som ställer upp med råd och dåd; som underlättar och ger andrum.

Men nu var vi alltså bägge två faderlösa. Och innan man har förlorat någon som är så nära (förälder, barn, partner...) så vet man inte vad det innebär. Man kan läsa berättelser, eller se filmer, men när det händer en själv så är man ändå inte förberedd. Det vet vi nu.

Tack för allt ni gjort för oss!

Båda våra fäder var starka personligheter, och har gjort enormt mycket för sina familjer! De var mycket kunniga, synnerligen händiga, kärleksfulla, och stöttade sina barn genom att ge både råd och möjligheter! Gissa om tårarna nu skymmer sikten i ögonvrån när jag försöker hitta alla de rätta orden (av så många) för att få er att förstå hur mycket vi uppskattade våra pappor.

Vi tar en paus och kör lite bilder istället.
(De flesta bilder på den här sidan kan man se i lite större version genom att föra muspekaren över den mindre bilden.)

Gunnar

  

Den svartvita bilden ovan visar baby Vicki och mamma Eyvor (Evve) och pappa Gunnar. Vi har nyss kommit åter till Norden från föräldrarnas år i Etiopien.
Den andra bilden visar hur stolt min pappa är när han blivit farfar (första gången).

  

Andra gången mina föräldar blir farföräldrar är de minst lika stolta!
Och strax därpå flyttade de till ett hus i närheten av oss barn (& barnbarn), och poserar här för det årets julkort/flyttkort.

Stanley

  

Björns pappa Stanley älskade sin Maj-Britt (Majsan) högt, efter att han slutat jobba som pilot var de aldrig ifrån varandra längre än någon dag. De var lika lyckliga till fest (Vickis & Björns bröllop) som till vardags.

  

Familjen Danielsson är samlad och jag tror det är en karta som fascinerar alla så.
Stanley gillade också djur och natur, här är han med fina Tilda (som också dog under 2017).

Gunnar & Stanley

  

Den här bilden tog vi på ett julfirande 2004. Originalet var mörkt och av ganska dålig kvalitet, men efter lite bildbehandling passade den som "december" i en väggalmanacka. Fyra föräldrar flankerade av Björn och mig — härlig julstämning!
Och den sista bilden ovan visar våra fäder tillsammans, där de intresserat fokuserar och lyssnar på någon. De trivdes ihop, och hade många gemensamma intressen att tala om.

Andras minnen av våra pappor

Min pappas vän Olle Lindfors skrev en minnesruna om Gunnar, som publicerades både i finlandssvenska Hufvudstadsbladet och i Svenska Dagbladet. Här kan du läsa versionen som fanns i Svenskan.

För Stanley skapades en minnessida på Fonus, där flera personer skrivit in vad de minns, och jag har just kompletterat med ett av mina minnen. På sidan finns också några foton och annat intressant. Om du har minnen sv Stanley kan du dela med dig där.

Vad skulle pappa ha gjort?

Under det första året passerar man hela tiden förbi minnesmärken — både i tiden och i rummet — som påminner en om den man förlorat. Det är bemärkelsedagar, där man saknar de som inte längre kan delta, eller platser man besökt med någon, som man nu kommer till, utan denne.

Det är frågor som poppar upp: vanliga mundana frågor som "var har du lagt nyckeln till x" till mer spännande, som t ex "vad hände precis efter att det här fotot togs?" eller livsavgörande som "vad skulle du ge för råd i min situation?". En del svar är lättare än andra att höra inom sig...:-) Det skapas också en massa nya minnen som vi inte får dela med papporna, som vi hade velat berätta om. Som t ex att vi deltog i Världskongressen i Science Fiction i Helsingfors i augusti, det var stort. Pappa Gunnar hade gillat detta, han hade kanske rentav köpt ett dagspass!

S - T - A - N - L - E - Y

Till Majsans födelsedag i september gjorde jag ett armband. Jag baserade designen på en företeelse från 1700-talet, akrostiska smycken, där man låter stenarnas begynnelsebokstäver stava ut det viktiga (och möjligen hemliga) budskapet. Jag har länge planerat göra sådana smycken, och har samlat på mig stenar av många olika sorter och namn, nu kändes det viktigt att göra verklighet av planerna.

Jag valde ut stenar efter deras engelska namn, eftersom jag skulle stava "Stanley D". Det blev:

• S = Sunstone (solsten)
• T = Turquoise (turkos)
• A = Amethyst (ametist)
• N = Nephrite (nefrit)
• L = Lapis Lazuli
• E = Emerald (smaragd)
• Y = Yellow Topaz (gul topas)
• D = Diamond (diamant)

Metallen är till största delen "gold filled" med några inslag av förgyllt silver. Jag blev nöjd med resultatet och mottagaren blev både rörd och lycklig!

Läs mer-länkar

Historiska akrostiska smycken kan man läsa mer om här:

• https://regencyredingote.wordpress.com/2011/01/07/alphabet-of-gems-the-language-of-stones-during-the-regency/
• http://sentimentaljewelry.blogspot.se/2008/03/making-silent-stones-speak.html
• Akrostikon är det svenska begreppet (inte specifikt för smycken dock): https://sv.wikipedia.org/wiki/Akrostikon

Om du nu tänker att du vill köpa ett sådant akrostiskt smycke (halsband, armband eller något annat), till dig själv eller som present, så hör gärna av dig till Vicki (se kontaktuppgifter nederst.)

Gold filled är ett mycket trevligt material att arbeta med och att bära. Trots namnet så ligger guldet på ytan, och kärnan är mässing. Guldlagret på ytan är tjockt och slits inte bort vid normal användning. Det är lika vackert som äkta guld och håller färgen i årtionden, utan att kosta lika mycket. Jag köper materialet från USA, där det tillverkas.

• https://en.wikipedia.org/wiki/Gold-filled_jewelry
• https://blog.halsteadbead.com/2013/08/20/5-things-you-may-not-know-about-gold-filled/
• https://www.riogrande.com/content/protect-your-gold-filled-material
  

Till min mammas födelsedag i början av mars tänker jag göra ett liknande smycke, men i silver. När det är klart ska jag försöka komma ihåg att lägga upp en bild här.

 

Men ängeln på julkortet då?

Som vanligt grunnade jag under hösten då och då på julkortet. I år var det dags för ett sakralt tema, jag brukar växla mellan profant och sakralt, och när jag kollade bakåt i tiden så var det hög tid för detta. Hm...änglar är fina...vi har använt änglar flera gånger förut (t ex 2003), men nu kändes det högaktuellt! Och pappa skulle ha gillat det..:-)

På gymmet kan man tänka ifred, jag har min egen musik i lurarna och störs inte nämnvärt av de andra eller av annat. Min pappa tränade också på samma rehab-ställe som jag, så det är inte ovanligt att jag tänker på honom när jag tränar. En dag mindes jag frasen "ett hål i hjärtat", och såg framför mig alltså "ett pappa-format hål i hjärtat".

Det ena ledde till det andra och grundidén blev: en ängel med ett pappa-format hål i hjärtat. Men sen då...?

Smycken av en annan sort...

Oftast när jag skapar smycken är de i vikinga- eller medeltida stil. Det är fascinerande, men jag har en stark längtan efter att bryta den ramen och inspireras av annat, t ex naturen, geometri eller asymmetri. Det är också spännande med smycken som rör på sig, eller som kan förändras. På engelska är begreppet "kinetic jewelry", men jag har inte hittat någon vettig svensk översättning, kanske "rörliga smycken". Så — kan man göra en liten ängel i silver som rör på vingarna?

En liten sprattelgubbe i änglaform? Har nån redan gjort detta? Google- och Pinterest-sökningar visade inte horder av rörliga ängla-smycken, antingen sökte jag dåligt, eller också hade jag en ovanlig idé. Jag provade också med andra ord, och med "wings" visade Pinterest denna lite bisarra bild. Armarna ser ut att vara i två delar och nitade, det är oklart om även vingarna sitter fast med samma nitar. Men ett smycke är det knappast. Och inte en ängel heller... (Tyvär har jag tappat länken och en bildsökning på Google ger inget resultat.)

Skapandeprocessen

Skissa

Jag skissade på papper olika förslag, det var en enkel bild jag hade i sinnet, och med tiden blev den ännu mer förenklad. Björn hjälpte mig att rensa och annat rensades bort av tidsbrist och för att minska risken för "meltdown" (bokstavligen).

Jag testade mina skisser i "verkligheten" genom att göra ängeln och vingarna i hård papp och sätta ihop dem med nålar. Jag insåg var jag behövde skära bort material, var vingarna skulle krocka, och var "trådarna" behövde fästas.

Hur stor skulle ängeln bli? Lagom till ett hängsmycke att ha om halsen, men inte så liten att inte detaljerna fick plats. Det absolut svåraste var att göra själva hålet — dels få fram bilden av en "pappa" och dels få fram alla detaljer, stora nog att de syntes. Jag hade en bit guldplåt sedan tidigare, så dess ytterform var min begränsning. Hur stort hjärta kunde jag såga ut och hur stort hål kunde jag sen göra i hjärtat?

Symboler och ideogram

Hur ser symbolen för en pappa ut? Jag googlade mig igenom diverse olika symbolbibliotek med bilder av män i olika positioner och med olika attribut. Ingenstans fanns en klockren bild, och dessutom skulle mannen symbolisera bägge våra pappor (en smal — den andra lite kraftig). Det fanns heller inte plats för pyttesmå attribut, och alla nyansskillnader i position skulle nog bara försvinna. Till slut gjorde jag en enkel bild och hoppades att det skulle duga även i liten storlek.

Jag lade guldbiten på scannern tillsammans med mina kartongskisser, scannade in allt och öppnade filen i Illustrator. Jag experimenterade med olika hjärtformer och lade in bilden på mannen i hjärtat. Björn valde den klassiska hjärtformen, och sen försökte jag hitta den största möjliga storleken jag kunde såga ur guldplåten.

Såga

När väl hjärtats storlek var fastslagen kunde också ängelns storlek bestämmas, och jag kunde göra den lite större än min ursprungliga kartongskiss, vilket passade bra. Den inscannade skissen ritade jag om i Illustrator till vektorgrafik för att få symmetri och balans, samt skrev ut den i rätt storlek på klisteretiketter. Med dessa gjorde jag en ny kartongskiss och allt verkade passa ihop. Under processen hade jag förenklat mycket, det fanns nog med svårigheter framför mig.

Eftersom den kritiska punkten var hjärtat började jag där. Placerade ut hjärtformen på rätt plats, men sågade inte ut ytterformen, utan började med hålet. Ju mer plåt man har runtomkring desto lättare är det att balansera plåten på sågbrädet. Formen av hålet är i två delar: huvudet och kroppen. Man borrar först ett litet hål, och sticker sedan genom sågbladet, spänner fast det, och sågar ut formen. Och vips hade jag sågat så klantigt att jag böjt av en armhåla! Jag hade inte placerat formen med tillräckligt stöd under den tunna guldplåten, så den fastnade i sågen och böjdes av. Obra! Å andra sidan var jag hela tiden beredd på värre katastrofer (sa jag meltdown?) så jag sågade vidare med större försiktighet. Jag kanske kunde löda tillbaka biten sen om jag var försiktig? Eller pappan kanske helt enkelt hade armen nära kroppen? Nåväl...

Till slut var hålen klara och även hjärtfomen utsågad. Det var helt ok, bortsett från den saknade armhålan. Ett pappa-format hål i ett guldhjärta. Då var det bara resten kvar!

Jag skrev ut ängelns kropp i rätt storlek på etikettpapper, och likaså vingarna. Jag hade bestämt att kroppen skulle vara i 1 mm silverplåt, eftersom halspartiet var så tunnt, men vingarna kunde vara i 0,8 mm plåt. Jag klippte ut formerna med bara lite papper utanför linjerna för att kunna lägga dem så snålt som möjligt för att få så lite spill som möjligt och sen sågade jag ut de tre delarna utan större problem.

Fila & putsa

För att få alla de sågade kanterna fina använde jag olika sorters filar och till slut mitt skav- och polerstål. Först filar man bort eventuella misstag i sågningen och sedan skaver och pressar jag fram en glansig finish. Pappa-hålen var däremot ett annat problem, nästan inga filar var fina nog att rymmas i hålen. Men på senaste Precious-mässan i höstas hade jag köpt slip- och poler-papper i strimlor, som var tänkta att monteras i guldsmedssågen och sedan dras mot de uppsågade kanterna. Det visade sig funka alldeles utmärkt! Ett annat tips, som jag sett på webben, är att sätta randig packtejp på vanligt slippapper och klippa strimlorna själv. Tejpen gör att pappret håller för att användas på samma vis.

Jag är "allergisk" mot fula, oputsade kanter, och har dragit mig för att göra smycken med tunna utsågade mönster, men eftersom detta funkade så bra kommer jag definitivt att göra fler utsågade mönster framöver.

Planera

Nu när nästan alla delar började bli klara var det dags att göra en arbetsplan. Eftersom jag inte hade någon rutin att luta mig mot var det viktigt att tänka efter i vilken ordning saker skulle göras så att inte ett steg omöjliggjordes av ett tdigare. Jag skulle punsa mönster, löda ihop saker, vitkoka ytan, etc och montera. Viktigt att planen var genomtänkt och att stegen kom i rätt ordning.

Punsa

Allt var fortfarande inte helt bestämt, t ex: skulle vingarna mönstras på nåt vis? Hela looken var nu rätt naivistisk och ängeln långt från naturtrogen, så jag valde en gammal favorit: att prickpunsa ytterkanten. Sedan lödde jag på de små ringarna på baksidan där jag sen ska fästa dragmekanismen som ska få vingarna att röra sig. När jag försäkrat mig om att ringarna satt fast ordentligt vitkokade jag vingarna, vilket betyder att man glödgar, betar och kratsar silvret och gör om processen ca 3 — 5 gånger. Syftet är att få bort kopparatomerna från ytskiktet och därmed öka finsilverhalten i ytan. Eftersom experterna säger att det är knepigt att göra hållbara lödningar på en sådan finsilveryta är detta ett moment som är lämpligt att göra efter lödningarna är klara.

Änglakroppen skulle också punsas: dels ansiktet och dels bården nedtill. Jag sökte bland mina punsar, testade olika mönster och metoder, och hittade till slut rätt. Ögonen är två slag med en liten streckpuns som jag själv slipat. Munnen är en stor cirkel, men jag lutade punsen snett så att bara halva mönstret skulle komma med. Det blev inte helt symmetriskt, men det ger å andra sidan ängeln en egen personlighet. Säger vi.

Bården nedtill är ett G och ett S, förstås för Gunnar och Stanley. Nackdelen med att punsa är att det är väldigt svårt att rätta om det blir fel. Man har tryckt in ett mönster i silvret, säkert minst 1/4 mm. Att börja fila bort ett misstag för att åter få en slät yta är inte en kul tanke. Vikingatida smycken är mycket ofta mönstrade med punsar, och favoritmönstret som ofta återkommer är en triangel med tre prickar i. Vissa smycken är perfekt punsade, men ofta ser man misstag i placering eller djup, och ibland olika försök att rätta till felet. Jag gjorde några små misstag med placeringen av bokstäverna, men det är bara att gilla läget.

Löda

Nu skulle jag börja löda på änglakroppen. Eller snarare: först gjorde jag glorian som också fungerar som upphängningsögla. Inga stora problem: 18 karats guldtråd, 1 mm tjock, formad till en ring, skarven filad och kontrollerad, ihoplödd med hårt lod. Jag smidde ringen plattare och lödde sedan fast den på baksidan av ängelns huvud, också med hårt lod.

Nu var det dags för det oundvikliga och knepigaste momentet: att löda fast hjärtat på kroppen. Det är inte ofta jag jobbar med guld i den här storleken: jag tror det är 23 karat och ca 2 cm². Två gånger de senaste 17 åren, när jag gjort doppresenter till mina brorsbarn, har jag använt samma guld. Men det har gått bra bägge gångerna, alltså dags att ta tjuren vid hornen.

Jag hade läst att det passade bra att använda hårt lod när man löder guldbitar på silver, så trots att detta var andra lödningen på kroppen fortsatte jag med hårt lod. Detta innebär en viss risk, dvs att tidigare lödningar med lod av samma hårdhet då värms upp så mycket att lodet smälter och då skulle glorian kunna lossna, så jag fick helt enkelt vara observant.

Först placerade jag ett antal lodpaljor på baksidan av hjärtat, uppskattningsvis så mycket att de skulle täcka den stora ytan när de smultit ut. Har man för mycket lod kan det rinna ut och förstöra silverytan. Har man för lite lod finns det risk att de två bitarna lossnar från varandra, likaså om lodet är fel placerat. Jag hettade upp hjärtat, målet var alltså att smälta lodet något, så att det fastnade på hjärtat, men inte så mycket att det smälte helt och framförallt inte så mycket att hjärtat smälte. Häri ligger konsten att löda, kan man säga.

Nästa steg var att placera hjärtat med lodet mot änglakroppen. Jag fixerade hjärtat med två titanklämmor, och balanserade kjolen med lite ståltråd, så att glorian låg platt mot underlaget. Det vita på bilden är flussmedel (jag hoppar över några moment och steg eftersom detta (trots all text) inte är en kurs i silversmide). Sen hettade jag upp allt, aktade mig för att värma för mycket på huvudet, och höll noga koll så att inte guldhjärtat visade tecken på att börja smälta. Jag höll utkik efter tecken på att lodet (som inte syns) hade smält, då ska en liten tunn glänsande rand visa sig i skarven mellan silvret och guldet. När detta har skett kan man sluta värma direkt, annars riskerar man att lodet flyter ut på silverytan. Nu ska jag erkänna att första lödningen inte funkade, hjärtat lossnade, men vid andra försöket gick det bättre. Troligen hade jag inte värmt ordentligt, eller så var delarna inte rena nog.

Jag hade bestämt mig för att det var knepigt nog utan att jag skulle försöka löda fast den bortböjda armhålan, det var en alledels för tunn bit och för stor risk att förstöra allt jag gjort hittills. Inte heller skulle jag löda fast ringar för att kunna fästa de små fötterna jag skissade på i början. Kill your darlings. Nu var jag alltså klar med lödningarna och kunde göra vitkokning av ytan och börja förbereda för monteringen.

Nita

För att vingarna ska sitta fast på kroppen men ändå röra sig skulle jag nita fast dem. Jag har nitat lite förut, men inget som skulle röra på sig, jag behövde alltså träna mer.

Först och främst skulle jag träna på att göra nitar. Man kan göra på olika sätt, mina skulle ha ett halvrunt huvud i varje ände. Man smälter ena änden av en silverpinne så att den blir en liten boll, och sedan formar man bollen halvrund. Smält sterling silver gör ofta lite sneda och gropiga bollar, och istället för att fila de små rackarna kan man använda finsilver har jag läst, så efter ett antal försök med vanligt silver testade jag med finsilver, och de bollarna såg verkligen annorlunda ut, blanka och balanserade.

Sedan tränade jag på att hamra vackra nithuvuden (inte så lätt), både på sterling och på finsilver, och därefter tog jag de bästa och filade och polerade dem så att ena ändans huvud var helt färdigt. Men sen då?

För att börja träna på nitning hittade jag på en design med ett par bronsplattor jag format tidigare och några stenar som skulle passa bra som dekor. Jag gjorde hål i mitten av plattorna, trädde igenom en nit i silver med det färdiga huvudet på baksidan. Sedan en sten (sodalit) och en liten blomformad pärla i koppar. För att skydda stenen och för att skapa plats så att inte nitningen skulle bli för tajt (jag ville att man skulle kunna snurra på stenen) placerade jag flera olika tunna plastbitar emellan lagren och överst. Jag kortade niten så att endast ca 1 mm stack upp ovanför lagren och filade änden rak.

Jag fixerade bronsplattan på ett flackjärn med lite tejp och började skapa nitskallen med en liten streckformad puns som skulle vara likvärdig med en minimal nithammare. Först några slag i en riktning, och sen några vinkelräta slag. Upprepa. När ytan på niten hade börjat breda ut sig så att kopparblomman inte kunde lossna började jag forma nitskallen rund, med dels en rund platt puns på ytterkanterna och dels en skålformad puns ovanifrån. Jag kontrollerade även nithuvudet på baksidan, som visserligen hade blivit lite tillplattat men inte så farligt. Detta verkade funka, så kul! När jag var klar och tog bort lagren av plast kunde jag röra på stenen. Jag upprepade samma sak på andra örhänget. Och här är resultatet: bronsplatta, sodalit, kopparblomma, silvernit och örkrok i rosé gold filled. Detta gav mersmak för nitning!

Jag hade arbetat på en ring före jul, med silverskena och blommor i förgyllt silver. Sådana bitar kan man inte löda fast, för hettan får guldet att försvinna. Min lösning var att nita fast dem, så jag lödde fast tre nitar på silverskenan, trädde på guldblommorna och nitade fast dem. Och prompt lossnade den mittersta niten, lödningen var inte bra nog. Jag lade ringen åt sidan och svor lite, det fanns inte tid för misstag då i bråda julmarknadstider. Nu däremot var det dags att försöka sig på en bättre metod.

Istället för att löda fast en relativt tunn nit (1 mm tråd) gjorde jag på samma sätt som på bronsörhängena: ett hål genom silverplåten. Jag trädde igenom niten med det färdiga huvudet på insidan. På med de två blommorna som skulle pryda utsidan och några plastlager för att säkerställa rörligheten. Jag kortade niten, och filade ytan. Och nitade på samma sätt som jag beskrivit ovan. När jag var klar kontrollerade jag rörligheten i blommorna, men var inte helt nöjd, dvs de var inte lätta att snurra på. Jag hade kanske haft för lite plast. Jag böjde ringskenan till en rund ring, formade den med en träklubba och plopp! — så lossnade en av de andra (lödda) nitarna. Först: suuuck! Sen:Jaa, jag får träna en gång till!

Jag böjde tillbaka ringen, platt, borrade ett till hål och gjorde ytterligare en nitning. När jag var klar och böjt ihop ringen igen så lossnade _inte_ den tredje niten. (Och än så länge sitter den kvar, fast jag hårdtestat ringen.) Däremot var det inte lätt att snurra på guldblomman, så rörligheten saknades. Detta var uppenbarligen ett problem jag behövde ta hänsyn till vid nitningen av vingarna.

Montera

Här är ängelns alla delar, efter puts och polering, innan montering. (Nå, inte alla delar, dragmekanismen saknas ännu.)

När jag nu skulle nita första vingen lät jag det fina nithuvudet vara på framsidan, och jag hade flera lager tunn plast för att skapa mellanrum för att öka rörligheten. Jag byggde upp det nya nithuvudet på baksidan av vingen, och gjorde som jag beskrivit ovan. Den här gången aktade jag mig för att skada den fastlödda ringen som var precis bredvid niten. När det nya nithuvudet var klart och jag tagit bort plastlagren noterade jag att det var gott om rörlighet, samt att niten blivit lite sned. Hm...det var ju inte så bra, men vingen rörde på sig i alla fall. Jag nitade fast den andra på samma sätt. Och även här blev niten sned.

Testa

Nu kunde jag testa rörligheten på riktigt. Jag trädde tråd i de två ringarna på vingarna, höll fast ängeln i glorian och drog. Jahaja, det var ju inte helt imponerande. Vingarna gick lite snett, ibland trögt, ibland omlott och inte alls så perfekt som jag sett det framför mig! Men de rörde sig i alla fall! Så — frågan var — skulle jag nöja mig eller göra om?

Med tanke på att det hade hunnit bli den 3:e februari, och att julkortet skulle vara en stillbild, där jag kunde fixera vingarna på baksidan med tejp så beslöt jag mig för att inte göra om något nu. Jag monterade en tunn ärtkedja som dragmekanism, med en liten jordglob som hänge. Kl 21:21 var allt klart.

Jordgloben är en fin symbol för bägge papporna. Gunnar var kartograf, så jag har vuxit upp med kartor och diverse olika jordglober. Jag kan se de många felen på den lilla stengloben, men det syns ju ändå vad det är. Stanley var pilot och har flugit många långa resor runt vår jord, även i det hemmet finns det gott om kartor och glober. Så att ängeln svävar en bit ovanför jordklotet, men ändå i närheten av det, passar fint.

  

 

Fotografera

Dagen därpå, fjärde februari, var det en strålande vintersöndag, med gott om naturligt ljus. Julgranens skott var ännu längre, och inte lika ljusgröna som när de kom. Jag hängde upp ängeln på en lämplig plats i granen, och Björn började förbereda för att plåta.

  

Det är alltid svårt att fota speglande ytor. Det gällde att få silvret att framstå som gråvitt och blankt, och guldet som gult och tungt glänsande, samtidigt som vi inte ville få reflexer från solljuset som tog bort alla detaljer. Inte heller skulle kameran speglas i metallen. Björn tog ett gäng bilder, med olika vinklar, kameror och varianter. Till slut hade vi ett urval som bådade gott.

Så småningom hade vi valt en bild som hade fler fördelar än nackdelar, och därefter gick bildbehandlingen relativt enkelt. Jag ljusade upp en vinge, gjorde guldet lite mer mättat och "guldigt", och gjorde bakgrunden mörkare, samt skärpa. Men framförallt rättade jag till mitt tidigare misstag — jag återskapade den bortsågade armhålan! Man kan bara önska att det var lika enkelt att fixa det i verkligheten! :-D
Här är en närbild av ängeln på riktigt, och om du för muspekaren över så byts bilden till den retuscherade:

 

Flygande ängel

Ängeln kan alltså röra på vingarna, det är inte så vackert och smidigt som jag tänkte, men jag ska bli bättre på att nita och då kan jag göra om det. Här är två filmer, från framsidan och från baksidan.

Framsida

Baksida

 

Kortets budskap

Att posta julkort i februari kräver lite mod, eller kanske laissez-faire. Samma vecka jag hade tänkt posta var det Alla Hjärtans Dag, så varför inte låta kortet symbolisera även den dagen. Alla vänner som får kortet är på något sätt viktiga för oss, och förtjänar ett hjärta. Så på baksidan gjorde jag en tredelad bild, med symboler för jul, nyår och ett hjärta. Därför skriver jag att det är tre kort i ett: julkort, nyårskort och alla hjärtans dag-kort.

Årets önskan är ganska självisk, efter 2016 och 2017 behöver vi verkligen Återhämtning! Kärlek kan man aldrig få för mycket av, och Hoppet — ja, ni vet, det sista som överger människan är hoppet!

Personligen hoppas (!) jag att ni gillar julkortet och bloggen, även om de kommer fram mitt under fastan.

QR-koden

Du som läser detta har ju på något sätt fått in länken i din webbläsare. OM du använde dig av QR-koden så Grattis! Det är ett nytt tillskott på årets kort. Om du istället undrade över (eller rentav ignorerade) det konstiga mönstret nedtill på kortet så kommer här förklaringen.

En QR-kod, eller rutkod, är en bild som består av ett mönster som ett program ska tolka. Det måste inte vara svart och vitt, men kontrasten måste vara tydlig. Wikipedia ger mer info. Mönstret är ungefär som en streck-kod, men kan innehålla större mängd information (dvs text och siffror). Beroende på hur denna text och/eller siffror sedan tolkas kan olika saker förmedlas: kontaktinformation (visit-kort), geografisk plats, ett textmeddelande, eller som i vårt fall: en adress till en webbsida.

För att kunna använda en QR-kod behöver man en modern smartphone med en kamera och en app som kan tolka mönstret. I övrigt är det mycket enkelt: man öppnar appen, som i sin tur använder kameran. Man "fotar" mönstret i kameran och sedan tolkar appen mönstret och använder informationen, t ex genom att öppna en webbläsare och visa en specifik sida. Swish använder också QR-koder: en försäljare kan baka in både telefonnummer, pris och meddelande i en QR-kod så att betalaren slipper skriva in något alls. Mycket smidigt.

Vår QR-kod skapade vi genom att köra följande kommando i en terminal under Linux:

echo -n http://jul.dax.nu | qrencode -s 8 -o qrcode.png

Detta skapar en PNG-fil där varje liten kvadrat är 8 pixlar bred. Det resulterade i en lagom storlek för att passa julkortet som trycktes med 300 punkter per tum. Programmet qrencode finns även till Unix.

Man kan också skapa QR-koder med hjälp av flera sajter på nätet, man skriver in infon och mönstret genereras automatiskt. På vissa sajter kan man också välja hur mönstret ska se ut, utifrån olika parametrar, som storlek, färg, etc, eller även lägga in en logotype i bilden. QR-kodernas grafiska mönster har också använts av konstnärer, och naturligtvis finns det även smycken med budskap dolda i QR-mönster.

Posta

Tryckeriet fick ordern på måndag morgon 12/2, och var klara samma dag. Det är den snabbaste biten i den här processen, kan man nog konstatera. Heja dem! Julen 2018 är det 20 år sedan vi började trycka kort på Kista Snabbtryck och jag har fått mycket god hjälp därifrån genom åren.

Frimärkena hade jag köpt före jul (förstås) och jag blev mycket förtjust när jag såg att årets motiv var änglar! Pefekt! Nu måste jag förstås tilläggsfrankera (eftersom B-post inte längre finns för privatpersoner) och då visade det sig vara mycket svårt att få tag på 50-öresfrimärken. Jodå, de finns, men måste beställas. Och eftersom jag trodde jag skulle bli klar med bloggen mycket snabbare så trodde jag inte att jag skulle ha tid med det, utan köpte ett gäng 1-kronors istället. Men för den som undrar så kan jag berätta att värdet på gamla julfrimärken nu är 8:50. (Bilden på frimärkena har jag lånat från Postnord: https://www.postnord.com/sv/media/pressmeddelanden/postnord-sverige/2017/skicka-en-angel-med-arets-julfrimarken/)

Pepparkakshuset från 2016

Några vänner har skickat in bilder på sina hus, och det tycker vi är mycket roligt! Per & Lotta har gett huset till sina tomtar, och Familjen Gustavsson placerade det i en vacker miljö. Tack ska ni ha för att ni delade med er av era bilder!

Om du vill läsa mer om förra årets kort, och ladda hem en egen byggsats så kolla här.

 

Julen varar...ännu längre än du tror

Vi har passerat Kyndelsmässosöndagen (slutet på Kyrkoårets julperiod), Fastlagstisdagen, Alla hjärtans dag, Kinesiska Nyårsdagen, Vickis födelsedag — och fortfarande står granen kvar hos oss. Grannarna har nog helt gett upp hoppet om oss, julstjärnan hänger i sitt fönster och elljusstaken står i köksfönstret. Vilka knäppskallar!

Det är nu två timmar till sistaminuten-postlådan i Rosersberg töms, så korten lär bli postade imorrn måndag 26/2. [Japp, kl 19.36 på måndag kväll postades alla kort!] Och när korten är postade och bloggen publicerad så kommer — som genom ett trollslag — all jul att försvinna och den mörka kalla januarimånaden att sätta klorna i oss. Nejvisst nä, den pärsen har vi ju smitit undan, istället är det Bokrea och ljusa februari och på torsdag börjar mars! Då kan det väl bli vår snart..?

 

Till sist...

Det är vår önskan att alla, oavsett om man får papperskort, elektroniskt kort eller en länk till webbplatsen, får ett år med Kärlek, Återhämtning och Hopp! Och ta hand om er och era nära och kära, vår gemensamma tid på jorden är dyrbar!

hälsar Vicki & Björn

 

Sidan är uppdaterad 2018-02-27

Kontakt: antingen som vanligt eller via mail till webbmonster@dax.nu

(Bilderna ovan är copyright Schalin/Danielsson, utom där annat anges.)