Härkeberga — en utflykt i Historien
av Vicki Schalin
Välkommen till årets julblogg, dvs 2019.
När jag var liten var min morfar en stor källa till kunskap, han lärde mig bl a Europas länder och huvudstäder (jag hade jättesvårt att fatta skillnaden mellan "ryssland" och "tyskland", de lät ju så lika!) och allt möjligt annat användbart, t ex att simma. Han kunde också säga saker på utländska, som t ex Wenn jemand eine Reise tut, so kann er was erzählen [den som gör en resa har något att berätta]. (När jag nu slagit upp det för att stava allt rätt har jag visserligen insett att i mitt minne har det förvanskats något, men detta är den korrekta lydelsen. Citatet kommer från Matthias Claudius, tysk författare på 1700-talet. Jag lär mig alltid något nytt av att skriva dessa julbloggar!)
Anyways, poängen är att när man gör en resa så har man något att berätta. Och så är det i det här fallet, fast det var ingen stor resa, och vi har kanske inte så mycket att berätta, utan snarare några bilder att visa. Men i alla fall! Så här kom årets julkort till.
Men först — vad i all sin dar! De kommer så ...öh... tidigt?! Vad har hänt?
Sanningen är att det är Postnords "förtjänst". På nyårsdagen höjs portot från 9 till 11 kronor, dvs en höjning med 22 %. Så helt krasst — vi kan spara en hel del pengar på att posta korten före nyårsdagen, och det är planen. I slutet av den här texten kommer jag att veta om det lyckades.
Jag har som vanligt haft fullt upp med arbete inför och med årets julmarknader, dessutom har andra viktiga skeenden krävt min uppmärksamhet. Och inte heller har min hjärna lyckats kläcka någon alternativ julkortsidé. Jag anar att årets kort inte hamnar på Top-5-listan över våra kort, men dels kan man inte alltid överträffa sig själv och dels är det ändå kul att kunna överaska er med ett kort som kommer relativt tidigt! De flesta har nog granen kvar, och lite jul- eller nyårsstämning i huset! Hoppas jag!
Men nog om det, nu ska jag presentera historien bakom 2019 års julkort.
Utflykt i sensommaren
Björn och jag brukar då och då göra dagsutflykter, dvs vi tar bilen till nån sevärdhet och kollar vilka andra intressanta saker som finns i närheten. Vi kan t ex rekommendera Penningby Slott i Norrtälje, Rösaring i Upplands-Bro, och inte minst Nordians hög i Sigtuna! Däremot rekommender vi inte Runsa fornborg i Upplands Väsby eftersom det kräver en mindre expedition (gärna med bärare och åsnor) för att ta sig till platsen (vilket vi alltså inte lyckades med), eller bilköerna på Värmdö.
Den 25:e augusti i år var det Arkeologidagen och då anordnas olika aktiviteter runt om i landet med arkeologi som tema. Jag fick tips om att det skulle ske saker vid Anundshög utanför Västerås, så det blev dagens första mål. Jag som bilar till och från Västerås då och då (t ex den stora Stenmässan i oktober varje år) trodde jag hade sett högen från vägen, men så FEL jag hade! Anundshög är Sveriges största gravhög och man får åka en smärre omväg för att komma dit, men det är det värt! Dessutom var det en dag med ljuvligt sensommarväder, vi packade proviant, kameror och stavar, och drog iväg!
Anundshög
Jag tänker inte rabbla fakta, det är sånt man har wikipedia till, men högen var verkligen HÖG! Dessutom var den inte ensam, på platsen finns flera riktigt coola skeppssättningar, ett knippe resta stenar, en imponerande runsten, samt en förtrollande bäck. (Och by the magic of photoshop har nästan alla turister i bilden nedan trollats bort!) Jag gillar skeppssättningar! (För sisådär hundra år sedan skrev jag en dikt, inspirerad av Gotländska dito, jag borde hitta och skanna den.)
Dessutom är området mycket välskött, med föredömligt fina informationsskyltar och ett trevligt café som drivs bl a med syfte att ge arbetsträning. Vi rekommenderar ett besök!
Labyrinten vid Tibble och Grytahögen
Ännu mer än skeppssättningar så gillar jag labyrinter, eller trojaborgar! När jag får en trädgård stor nog ska den minsann innehålla en labyrint! I fornminnesområdet runt Anundshög och Badelundaåsen ligger Västmanlands enda förhistoriska labyrint, vid Tibble. Vi åkte dit, och här saknades något av den utmärkta skyltningen vid Anundshög. Däremot var området lättillgängligt med en fin trappa. Labyrinten var relativt tydlig, dvs stenarna syntes och konturerna, däremot var den inte helt funktionell, dvs inte alla stenar låg rätt. Men jag gjorde mitt bästa att traska in och att traska ut. Ljus och skugga från träden gjorde den dock mycket svårfotograferad.
Grytahögen ligger inte långt därifrån och när vi kom fram passade Björn på att bestiga högen medan jag vilade benen. Skylten vid högen berättade om en sägen från 1600-talet:
En ungmö bodde i Tibble Slott på Badelundaåsen (vilket kan betyda just Trojaborgen i Tibble). Hon sökte sig ut till sin älskare, men blev då bergtagen av ett troll. När friaren fick besked om vad som hänt kastade han sig i förtvivlan på sitt svärd. Friaren och Jungfrun begravdes tillsammans i en guldvagn som ställdes i Grytahögen. Enligt sägnen ska den som gräver i högen efter guldet genomrännas av svärdet... Vi var bägge mycket noga med att inte gräva i högen.
Den illustrerade kyrkan
Ända sedan jag läste konstvetenskap i början av 1980-talet har jag velat se Härkeberga kyrka. Nu skulle det bli av, det är inte alltför långt mellan Västerås och Härkeberga. Historien ligger både tät och tung över den här delen av landet. Jag har varit i närheten tidigare, t ex en månskensnatt i april för snart fyra år sedan, då var jag på väg hem efter ett evenemang i sagans tecken...:
Denna natt gick färden förbi åldriga namn som Torstuna och Härkeberga! På marken svepte dimma och alvdans över vägen, och minst två rådjur sprang förbi, men med god marginal. Mörkret var mörkt på riktigt, inga stadsljus lyste upp. Det var lite surrealistiskt att njuta av detta inuti en trygg bil med favoritmusik i högtalarna, tanken på skillnaden mot om jag hade gjort färden för sisådär 1000 år sedan var lite svindlande. Och över allt detta lyste precis samma fullmåne...
Men nu strålade eftermiddagssolen och allt var vänligt och varmt. Och vi kom fram till kyrkan, gick igenom porten i kyrkogårdsmuren, drog upp den tunga trädörren, kom in i den svala skuggan — och golvades av bilder och åter bilder!
Taket och väggarna var fyllda av färgglada målningar, som skulle illustrera bibliska händelser, visa den rätta vägen för den medeltida människan, och varna för synder. Nog visste vi att kyrkan var berömd för sina bilder, men när man är där personligen så märker man att bilderna uppfyller hela kyrkorummet, nästan varje millimeter, känns det som. Och där det inte är bilder är det mönster, med slingrande bladverk, blommor, frukter, lustiga små djur och människor i alla möjliga situationer. Det är som att stiga in i ett myllrande medeltida seriealbum!
Dock var det inte så överallt i kyrkan. På ett antal ställen har bilderna varit överkalkade, och när de togs fram igen så var målningarna under skadade i olika grad. Men det unika med Härkeberga är att stora delar aldrig var överkalkade och därför kan man se bilderna, nästan som för 500 år sedan. Men bara nästan, för tidens tand har nämligen förändrat färgpigmenten, t ex det rosaröda. Många människor är avbildade med rosiga kinder, men nu är de gråa i hyn och har svarta kinder. Det är lite dystert, man får helt enkelt föreställa sig hur det kunde varit. Det pågår förstås forskning, jag bifogar några länkar nedan.
Inne i kyrkorummet, framme vid altaret, vid den norra väggen finns några av de partier som skadades vid avkalkningen. I mitten visas scenen med Jesu födelse: man kan tydligt se Maria och barnet i en halmkrubba på marken, och till höger en till hälften bleknad Josef.
Under denna scen visas hur de tre vise männen kommer med sina gåvor, och Jesusbarnet verkar undersöka en intressant ask, månne den innehåller guld? Maria har här vad som verkar vara en guldbroderad mantel, men de är fortfarande i ett grovt tillyxat stall, byggt av träd med avkapade grenar. Josef syns inte till, däremot ett av konungarnas riddjur. Ovanför scenen lyser en åttauddig stjärna.
På samma vägg visas andra viktiga scener runtomkring dessa två. Till vänster om födelsen är Marie bebådelse (när en ängel berättar för Maria att hon ska föda Guds barn). Jag tycker liknelsen med seriealbum är väldigt tydlig på den här väggen, det finns väl avgränsande rutor, och flera textremsor förklarar handlingen för de som kan läsa, t ex bär ängeln på en banderoll med text! Till höger om scenen med födelsen visas Jesu frambärande i templet. Men till vänster om scenen med de tre vise männen är en helt ovidkommande scen, nämligen Moses och den brinnande busken (som utspelas vid en helt annan tid och på annan plats), och till höger verkar det bara vara bladverk. Allra överst, under valvbågen, finns två skadade serierutor, men med text som överlevt (som jag dock inte kan läsa).
Nedtill kan man också se att dörren till sakristian har ändrats, från början var den mer till vänster, men på 1700-talet beställdes en ny predikstol och då flyttades öppningen.
Björn och jag visste inte på långa vägar så här mycket när vi besökte kyrkan, men när jag på plats upplevde bilderna började jag fundera på om inte vi här skulle kunna hitta årets julkort! Vi mötte en präst som generöst delade med sig av sin kunskap, och jag frågade om motivet Jesu födelse fanns avmålat. Visst var jag lite besviken när just dessa målningar inte var lika fantastiskt välbehållna som de i takvalven, men ändå — här finns potential! Vi fotograferade med olika kameror, och Björns foton hade bäst kvalitet.
Mätta på historia men hungriga...
Vi hade tänkt försöka hinna med Wenngarns slott också den här dagen, men nu hade de hunnit stänga och vi insåg att utflyktsdagen var över. Raka spåret hem, och så en MacMiddag i sofforna. Vi var nöjda med dagen, och jag minns att jag sa att om fotona inte dög till julkort så kunde vi ju alltid åka tillbaka, det var ju så fint!
Fast forward till december
Som alltid kommer december förvånansvärt fort, dvs det finns för lite tid, för mycket att göra, och hårda prioriteringar måste ske. Det här året var min sista julmarknad 15/12 och jag började inse att jag inte alls hinner åka tillbaka och ta några nya foton! Så hur kan man jobba med dessa?
En idé var att fejka hur målningarna kunde ha sett ut, då när de var nya.
En annan var att skapa en ny bild med hjälp av blandade element från målningarna.
Men det bästa var nog ändå att låta Albertus Pictors målningar tala för sig själva och försöka få fram en representativ bild.
Photoshop
När jag gick igenom våra bilder blev jag lite besviken ändå — mina hade för dålig teknisk kvalitet, och Björns hade fel utsnitt. Men genom att kombinera ihop två av hans bilder av norra väggen (de två som visas ovan) kunde jag få en vettig vy. Bilderna var inte tagna direkt efter varandra och inte från exakt samma plats, så jag fick bända och skeva dem lite för att få ihop dem. Jag hoppas och tror att det är osynligt (utom möjligen för den som är expert på målningarna). (Här är den stora versionen av julkortsbilden (1,8 MB) öppnas i ny flik.)
Baksida
Årets kort skulle med största sannolikhet kunna nå mottagarna medan det fortfarande finns någon form av helgkänsla. Och det är inte bara nytt år, utan nytt decennium, så jag började leta efter passande allittererande ord på H. Eller D. Eller med s-ljud. Eller N. Eller... Alltså, det var jättesvårt!
Kanske ett dejligt decennium? Historiskt? Hejdlöst kanske? Sensationellt? Njae... Att byta till "årtionde" hjälpte inte heller. Till slut valde vi "häftigt", och det känns ändå ganska ... ja, häftigt!
Typsnittet till hälsningen är Cardinal, som jag hittade i samband med arbetet med förra årets julkort, men som jag inte använde då.
Mönster
Målningarna i kyrkan visar också exempel, enligt mig, på ett medeltida fenomen inom konsten, kallat Horror Vacui — skräck för tomrummet. En yta som är en del av en bild måste synas, vara bemålad eller mönstrad. På många ställen i kyrkan finns det dekorativa element som bara är vackra mönster. Även om de inte är så tydliga just på norra väggen så finns de i desto rikligare mängd på andra ställen, och jag ville gärna använda dem, kanske rentav för smyckedesign. Så jag studerade dem och försökte återskapa två olika.
Jag testade också att göra som Albertus, dvs låta dem fylla baksidan på kortet, i svagt svagt ljusgrått. Men det blev ändå inte riktigt bra, det krockade med texten. Så jag lät bli, och placerade istället stjärnan på själva adressetiketten, vilket också innebar att jag kunde ge den en färg. Sannolikt var färgen klarare för 500 år sedan, men den nuvarande rödbruna färgen är ändå ganska fin, så jag försökte återge den relativt troget.
Under arbetet med den här bloggen har jag läst mycket mer om Albertus Pictor och sett fler bilder, även från andra kyrkor. Jag har noterat att det finns ännu fler varianter på dessa mönster som fyller tomrummen. Så småningom kanske jag samlar ihop dem, jag är fortfarande förtjust i tanken på att använda dem till smycken.
Slutarbete
Kista snabbtryck var positiva, men lite förvånade över att jag skulle trycka redan före jul! Dagen före julafton fixade de allt, snabbt som vanligt. Trycket är lite mörkare än jag hade tänkt mig, men så blir det lätt pga skillnanden mellan tryck och skärm, och mellan tryck och bläckstråleutskrift. Om jag hade haft mer tid hade de säkert kunnat göra om det ljusare.
Natten mot juldagen drabbades jag av nån form av magsjuka, troligen nån matförgiftning. Jag låg däckad under några dagar och repade mig sedan, men detta försköt arbetet med adresseringen och den här webbsidan, så korten postades först på nyårsafton, dvs precis innan deadline. Tur i oturen att posten dock knappast tömde postlådan under nyårsdagen (som de gjorde förr) så jag fick en extra dag med julbloggen. Idag är det den 2/1 och jag antar att den snabbaste leveransen av korten sker först 3/1, och i värsta fall 8/1. Jag håller tummarna, helt enkelt.
Mer om Härkeberga kyrka och Albertus Pictor
Som jag skrev ovan så lär jag mig alltid något av dessa julbloggar. Och för att ni ska få samma chans så tipsar jag nu lite om några texter och länkar.
Kyrkan
Härkeberga kyrka byggdes på medeltiden, runt år 1300. Ca 180 år senare byggdes vapenhuset till (1475) och man bearbetade taket på kyrkan. I samma veva (när byggnadsställningarna gav god tillgång till insidan av taket) utfördes målningarna på tak och väggar, samt i vapenhuset.
Det finns originalmålningar från kyrkans första tid bl a inne i sakristian. Men det kyrkan främst är känd för är målningarna i kyrkorummet och vapenhuset, som gjordes av Albertus Pictor och hans verkstad.
Kyrkan (med tillhörande byggnader) beskrivs i "Härkeberga kyrka" av Bengt Ingmar Kilström från 1968. Den kan man ladda hem gratis och boken är definitivt läsvärd för den som vill veta mer om själva kyrkan (gå till sidan i länken, och under rubriken "Open Access i DiVA" klicka på "Fulltext", eller klicka här, så laddas en pdf på 57 MB hem). Wikipedia har förstås också en sida. Boken "Härkebergas rika skrud" (av Tord Harlin och Bengt Z Norström) finns inte längre i bokhandeln, men står nu på min önskelista.
Albertus Pictor
Albertus kom ursprungligen från Ymmenhausen i Tyskland och levde från ca 1440 till 1509. Han verkade som kyrkomålare och broderare (därav tillnamnet "pärlstickare" som ibland används om honom), främst i Mälardalen under åren 1465 till sin död. Han och hans verkstad var mycket produktiva, men eftersom man allmänt överkalkade många (gammalmodiga eller opassande) målningar i kyrkorna på 1700-talet så har målningarna bevarats i skiftande grad.
År 2009 var ett jubileumsår och inför detta publicerades en hel del forskning, och Albertus bilder gavs även ut som frimärken. Jubileumsaktiviteterna presenteras här, och även om sajten känns lite gammal så borde länklistan vara intressant för den som vill veta mer.
Christer Malmberg har en gedigen sajt dedikerad till Albertus arbete, och här kan man verkligen njuta av bilderna! Christers projekt är att besöka alla kyrkor där Albertus arbetat och fotografera så bra som möjligt, samt sammanställa och presentera sin dokumentation. Fotona från Härkeberga är fantastiska! Sajten som helhet är verkligen värd ett besök och arbetet är berömvärt. Jag hoppas han fortsätter, vissa avsnitt är inte fullständiga (som t ex Ornament under rubriken Motiv).
Teknik — färg — motivval — inspiration och förebilder, etc
Nu var det här inte tänkt att bli en uppsats om Albertus Pictor, men eftersom jag själv funderade på hur bilderna kan ha sett ut på medeltiden när de var nya så har jag hittat lite forskning om detta.
Konservatorn Misa Asp har gjort försök att ta fram originalfärger och här visas ett exempel. Bilden kommer från en forskningsrapport från Riksantikvarieämbetet, "Medeltidsmästarnas färgval" som man kan läsa och ladda ner från DiVA.
Bilden föreställer en gycklare med luta och finns just i Härkeberga. Misa Asp har digitalt ändrat färgerna i bilden för att efterlikna en möjlig tolkning av hur färgerna kan ha sett ut när de var nya. Dock kan man inte med säkerhet veta, de enda "facit" som finns är då målningarna på vissa ställen är gjorda på trä, på den ytan har inte samma kemiska förändringar skett med färgpigmenten som på kalkbakgrunden.
Även en annan rapport är intressant i detta sammanhang, "Albertus Pictor: a Medieval master painter and his pigments", som man också kan ladda hem från DiVA.
När jag väl kommit så här långt i min inläsning i ämnena så är jag så klart nyfiken på att få veta ännu mer. Jag har börjat lära mig om motivvalen, deras betydelser för betraktaren och var de lämpligen placeras i en kyrka; vilka färgpigment som användes och hur de kan ha förändrats av tid och kemiska processer; samt lite om Härkebergas kyrkas historia och Albertus liv. Jag har också snappat upp att Albertus faktiskt målat i min egen kyrka, i Sollentuna Kyrka där Björn och jag gifte oss 2004. Signaturen är dokumenterad men sedermera försvunnen, och bilderna är skadade. Men i Täby ska färgprakten vara väl bevarad, så en utflykt dit står definitvt på schemat för detta år.
Albertus och andra kyrkomålare under senmedeltiden använda ofta förlagor för sina bilder, t ex Biblia Pauperum. På Christer Malmbergs webbplats kan man lära sig mer om detta (och andra liknande verk) och se bilderna som påverkade så många människor över Europa. Och minsann — när jag tittade på träsnittet med Jesu födelse så finns där till vänster motivet Moses och den brinnande busken! Det finns alltså något slags teologisk koppling mellan dessa företeelser.
Förutom att Albertus signatur finns bevarad på några ställen så har han också målat in sig själv i några bilder. I Lid kyrka finns hans bild tillsammans med en signatur så att kopplingen är given, och i Härkeberga finns en man i liknande position, dvs det är mycket sannolikt att den här bilden (fotad i Härkeberga) föreställer Albertus himself!
Till sist...
Nu är det 3/1 på eftermiddagen och jag vet inte om Postnord har lyckats leverera några kort, Facebook tiger stilla, och vi har inte skickat något testkort till oss själva. Dock är det hög tid att avsluta detta skrivande och publicera årets version av julblogg. Ikväll kommer vi att skåla, men inte bara för att julkortsprojektet är avslutat utan också för att det idag är JRR Tolkiens födelsedag, och då skålar alla fans världen över!
Som alltid är det vår önskan att alla, oavsett om man får papperskort, elektroniskt kort eller en länk till webbplatsen, får ett härligt 2020 och ett häftigt hejdundrande decennium!
hälsar Vicki & Björn
Sidan är uppdaterad 2020-01-03
Kontakt: antingen som vanligt eller via mail till webbmonster@dax.nu
(Bilderna ovan är © Schalin/Danielsson utom följande:
och
och
)